Kärlek var inget som jag trodde på påriktigt. Det var något som jag såg på filmer och bevittande i min omgivning. Det var något som för mig känndes så avlägset, avlägset pågrund av allt hockande på fester, players i allmännhet och allt puffande på facebook. Men nu när jag själv sitter här med en underbar pojkvän och lyssnar till mina singelvänners klagande på att Östersund inte har några killar som duger, då är det som att jag plötsligt inte förstår dem. Östersund har massvis med killar, sitter jag då och tänker för mig själv, det finns ju såklart någon där ute för er! Hur kan jag sitta och tänka så när jag för några månader sen sa och tänkte precis som dem!? Det måste helt enkelt vara så att man blir otroligt blåögd när man själv har tagit sig ur singelträsket. då har man sin älskling och allt är bra. Vilken jävla kappvändare jag är!

.